Homo köpenhamn horor smisk noveller

homo köpenhamn horor smisk noveller

Det vore mer tillkrånglat att försöka pressa in denna person i en mall som inte passar personen. Vi måste helt enkelt erkänna att vi människor är mycket mer komplexa än vi kanske tror. Vi är inte binära. Vi är inte bara män eller kvinnor. Vi är inte bara maskulina eller feminina. Vi är inte bara hetero eller bara homo. Vi är oändligt mycket mer än så. Den dagen vi har accepterat dessa steglösa skalor och skillnader fullt ut, och erkänt alla människors rätt att utforska sin egen identitet, att komma till uttryck för sin specifika kombination — utan dömanden och hierarkisk klassificering — den dagen har vi kommit betydligt närmare ett jämlikt samhälle, där alla får samma möjligheter att förverkliga sig själva och sina drömmar.

Mer om genus, HBT och transsexualism: Så här i slutspurten av valkampanjen fick jag och Hugo Heden, en skön kompis, in en artikel i Newsmill , och så tyckte jag att den ska läsas av så många som möjligt, och därför lägger jag upp den här på bloggen också. Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, ett fantastiskt redskap för demokrati, kunskapsspridning, kulturutbyte och utvecklad infrastruktur över hela världen.

Tyvärr vill starka krafter inom såväl statsmakt och näringsliv reducera Internet till något som går att styra och kontrollera. Detta är en större fara mot frihet och demokrati än de flesta har förstått. Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur.

Internet är det bästa organ för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Det är ett världsomspännande blodomlopp för samtal, politik, kultur och kunskap. En enorm myllrande basar där alla människor i världen på sikt kommer kunna kommunicera med alla. Detta stärker demokratin, där all makt skall utgå från folket.

En öppen idédebatt kan forma argument och idéer som hur samhället skall skötas och utvecklas. Internet ger större möjligheter för alla att vara med och påverka.

För att detta skall fungera måste medborgerliga rättigheter respekteras även på internet. En mångfald i värderingar och infallsvinklar måste accepteras och respekteras. Man måste kunna kommunicera, söka information och publicera texter fullt anonymt om man behöver det. Brevhemlighet och budbärarimmunitet måste värnas. Men starka krafter vill något annat. Stater och regeringar är styrda av rädsla och okunskap, och de vill censurera, övervaka och registrera allt som sker.

Sverige är inte ensamt om detta. Liknande tendenser finns i andra EU-länder, men även i stater som t. Underhållningsindustrin och andra kommersiella krafter skulle föredra om internet vore en TV-liknande multimediakanal, eller ett maximalt kontrollerat och övervakat elektroniskt shoppingcentrum. Staten och kapitalet mot folket — igen. Klåfingriga politiker med överdrivet kontrollbehov vill gärna ha förbud mot att människor skyddar sin privata kommunikation, genom att kryptera den, för om de gör det kan de ju inte avlyssnas.

Samma politiker vill ha identitetskontroll och registrering för att över huvud taget få använda nätet, vare sig man är hemma, på internetkafé eller på annan plats. Endast statligt godkända aktörer med utgivarbevis skall kunna publicera information eller sätta upp en web-plats, ungefär på samma sätt som TV fungerar idag.

Piratpartiet vill att Sverige skall visa vägen och vara en informationspolitisk spjutspets. En frihamn för demokrati och yttrandefrihet — pionjärer in i en ny tid.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet. I en tidigare bloggpost visade jag en liten kampanjfilm från Piratpartiet.

Nu finns det ett par till filmer i samma stil, om flera ämnen. Min kära hustru Jennie skrev ett inspirerat blogginlägg om polyamori på sin blogg för en tid sedan, och bara dagarna efter kom en artikel i DN om samma ämne. Och jag har skrivit om förbjudna relationer tidigare här på min blogg. Det är uppenbarligen ett ämne som ligger i tiden. Jag skrev en artikel redan om behovet av en ändrad lagstiftning, en artikel som publicerades i ett par tidskrifter i Sverige Kvinnors Affärer och Norge Lek , och som uppenbarligen fick ett visst genomslag, men inte alls tillräckligt.

En folkpartistisk politiker propagerade en tid efter min artikel ungefär samma sak, men sen har det varit relativt tyst om ämnet. Förutom att polyamori har seglat upp som en ny stjärna på relationshimlen, och det har skrivits en del om det i tidningar och tidskrifter den senaste tiden, så har det ändå inte hänt så mycket sedan Märkligt nog är mononormativiteten alltså mycket hårdare rotad i den allmänna moralen än heteronormativiteten.

Idag går det bra för homosexuella att gifta sig, men att gifta sig med fler än en, det är fortfarande strängeligen förbjudet i Sverige. Jag känner flera människor som lever i olika poly-konstellationer, och tycker att det är besynnerligt att gammal kristen, kyrklig moral fortfarande ska styra över de lagar som reglerar äktenskapet. Ingen hindrar polyamorösa från att leva tillsammans, och skapa sina relationer som de vill — men giftermål?

Å nä, se det går inte! Polyamorös relation - ett fritt relationsval, eller omoral som bör vara förbjudet? Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar. Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel.

Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla! Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek — men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami månggifte är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort.

Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn. Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig — precis som vanliga, heterosexuella par — är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende.

En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken. Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig , medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer. Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara s. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero- homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen.

Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän. Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det. Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och att de följaktligen en kväll hamnar i samma säng allihop. Som det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj. Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre.

Men det får de inte — det är nämligen olagligt. Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål.

En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Det handlar inte om sex. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst.

Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre — men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne. Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig? Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek — alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Australiens regering har beslutat att förbjuda porr med småbystade kvinnor. Ja, du läste rätt. I tron att småbystade kvinnor på bild kan uppmuntra till pedofili, har man nu introducerat ett förbud mot all porr som avbildar kvinnor med små bröst.

Och man tar sig för pannan. Hur har de tänkt nu, stackarna? Australiensarna har uppenbarligen drabbats av en alldeles osedvanligt allvarlig, kollektiv sexualneuros. Enligt Australiens censurlagar , National Classification Code , klassas olika media enligt ett system, och detta system är upplagt i olika grader av hur hårda restriktioner staten tar gentemot materialet. En skönt bisarr konsekvens av denna lagstiftning är att om du själv är kvinna, bevisligen över 18 år, men utrustad med små bröst, och fotograferar dig själv naken — så kan du bli fälld för produktion och innehav av barnpornografi.

Ska man skratta eller gråta? Jag vet faktiskt inte, men något så ofattbart korkat har jag nog inte hört på mycket, mycket länge. Jag undrar om det helt enkelt är så att ozonhålet över Australien har vuxit sig så stort att det är omöjligt att upprätthålla intelligent liv där över huvud taget. Ett vanligt fenomen som också kan vara en av orsakerna till denna galenskap är förstås att de som är mest rabiata i sitt motstånd mot något, är i själva verket de som mest attraheras av det.

Kanske förklaringen finns där? Jag skrattar gott vid tanken på en speciell censurnämnd , som måste sitta hela dagarna och bedöma bilder och filmer utifrån uppgiften att bestämma vilka bröst som kan godkännas eller ej. Vilka parametrar ska gälla? Hur stora måste de vara för att få godkänt? Vilka måttenheter skall gälla? Hur långt de sticker ut från kroppen? Hur stora bröstvårtorna är? Och — inte minst — vilka jobbar på en sådan instans?

På vilka grunder har de fått jobbet att granska bröststorlekar på bild? Alla småbystade kvinnor måste operera om sina bröst, förstås, med silikoninlägg, så att de inte uppmuntrar pedofiler. Marsch in till kliniken, eller raka vägen in i fängelse för uppvigling till sexuella övergrepp mot barn! Med denna logik borde jag vara pedofil , eftersom min hustru har ganska små bröst. Dessutom är jag rätt svag för rakade blygdläppar. Alltså borde jag förvägras inresetillstånd till Australien.

Eller för den delen USA, som har minst lika galna lagar på detta område som Australien. Min kära hustru är helt klart beviset för min pedofila läggning. Att hon är över 30 bast, och att det är naturligt för kvinnor att ha alla möjliga bröststorlekar, är förstås helt irrelevant. Tänder jag på små bröst och rakad mus är jag alldeles uppenbart en pedofil. Förr eller senare kommer jag att jaga åttaaåringar. Australien är landet där en man blev fälld för innehav av barnpornografi — för att han hade laddat ner en skämtteckning med medlemmar i familjen Simpson, som har sex med varandra.

Hur absurt är inte det? Men det stannar inte där. Alla slags skildringar med någon slags fetischer, som eventuellt kan göra din gamla nucka till moster upprörd, är också förbjudna. Sånt är ju avskyvärt, och måste därför förbjudas. Jag undrar vilken slags sexualitet som Australien vill hävda är naturlig.

Kanske den gamla viktorianska modellen, då kvinnor över huvud taget inte ansågs kunna få orgasm? Vad är nästa steg? Att förbjuda bilder av kvinnor med rakade kön? Det vore onekligen ett logiskt steg. Eller — det kanske redan är förbjudet? Varför inte ha burkha-tvång på alla barn när vi ändå håller på? Förbud mot att över huvud taget vidröra barn, eftersom det skulle kunna uppmuntra till sexuell kontakt? Glöm kramarna, skippa det gemensamma badet, goset i sängen, och tänk inte ens tanken på att ha bilder av dina barn i ett album eller på väggen — oavsett om de har kläder på sig eller ej.

Man vet aldrig vem som tittar. Det kan räcka med att DU tittar — tänk om du blir pedofil på kuppen! Eller så förbjuder vi barn helt och hållet. Då är vi ju av med problemet.

Jaa, vi har löst problemet! Om vi förbjuder sex så blir det ju inga fler barn! Och då kan pedofilerna inte… eller… hur tänkte jag nu? Nu får jag nog aldrig inresetillstånd i Australien. Men — vill jag verkligen åka till ett sånt skitland? Det är alltså O. Skildringar av erotisk smisk och bondage är också förbjudet i Sverige. Vi går inte fria från censur och tankebrott i Sverige heller.

Läs mer om Australiens censurlagar här: Hanna Dönsberg har också skrivit om detta. Australien , barnpornografi , barnporr , bröst , censur , censurlag , obscent , pedofil , porr , sexlagar , Simpson , tuttchock Comments: Det här är nog det roligaste jag har hört på mycket, mycket länge.

Inför klimatmötet i Köpenhamn ville moralnuckorna i kommunen förhindra en ökning av de prostituerades kunder, och därför trycktes ett antal vykort upp, med propaganda mot att köpa sex. Dessa kort lades ut i hotellrummen hos samtliga delegater till Miljömötet, som en påminnelse från kommunen, att delegaterna borde låta bli att köpa sex.

Prostitution är inte förbjudet i Danmark , så det är mycket förvånande, och därtill ytterligt upprörande, hur kommunen väljer att diskriminera en fullt legal, utvald yrkesgrupp. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt. Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Det är en bok som a försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b försöker förklara varför rollspel är dåligt. En viss typ av resonemang känns igen från t. Allan Rubins tokerier , t. Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden: Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg.

Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"?

Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga. Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn.

Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om. Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon.

Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Salinger skyldig till mordet på John Lennon? Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl. Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja! Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet.

Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap. Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

En av dom stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo: Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning. I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana.

Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Pastrana gifte sej med sin tids Brinkenstjärna , impressarion Theodor Lent , som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin.

Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor.

Både hon och sonen dog snart efter förlossningen. Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass. Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan.

Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan. Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman. Nu hade dock begreppet "etik" trängt sej in i det mänskliga medvetandet.

Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades. Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals.

Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster. Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

Jag har sagt det förr: Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande - ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. Dom har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel - och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga en gång för alla: Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier - och säjer: Det finns böcker för barn.

Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn.

Ergo var det inte en tidning för barn. Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka. Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi - exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka?

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte pga vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan pga Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång. Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.

Det här är så fascinerande. Boken är utgiven april , då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt. Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar "man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden". Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu "jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt".

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt. Men det är ju inte som förr. Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta. I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon s döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G s sina till "Resan mot Mars" och Bildt m var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg , två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa. En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas? Som tur är har jag, som av en slump, förberett en liten godsak speciellt för våra ullstenare.

Böckerna om familjen Barbapapa påminner om Bamse i den oheliga alliansen mellan Fantasi talande djur och sagoskogar; mjuka väsen som kan förvandla sej och Diskbänksrealism Krösus Sork driver en textilfirma; jorden håller på att dö av miljögifter kombinerade på ett inte alldeles gnisselfritt sätt. Från begynnelsen franska "Barbe à papa" är spunnet socker gjorde familjen Barbapapa sitt intåg i Sverige på ja, vad fan trodde ni sjuttitalet.

Jag minns serietidningen väl, andra minns säkert Börje Ahlstedts falska falsett i teveseriens ledmotiv. Min grabb har kommit över en vhs-version där jordens otäckaste musikalartist sjunger med sjukligt mycket vibrato: Barbapapa, Barbamama - goooda och snää-ää-äälla Barbafamiljen med alla sju barn - åker runt och har det braa-aa Själva bilderböckerna, som var originalprodukten, utmärks just av de tvära kasten mellan bisarrerier och torftighet.

Här utnyttjar inte Anette Tison och Talus Taylor karaktärernas lekfulla möjligheter ett förbannat dugg. För att understryka min tes och trötta ut er lika mycket som mej själv återges härmed boken in extenso. Håll till godo och kom inte och påstå att den som surfar in här inte får text för pengarna P. Den här morgonen ska tvillingarna gå till skolan för första gången. Barbapapa och hans familj följer dom dit. Men läraren verkar ha problem med undervisningen. Eleverna är lite väl bråkiga.

Barnen tänker inte på annat än att bråka och slåss, och inget kan man göra! Några lyssnar dock på musik av Barbalala och Barbastark.

Här följer ett uppslag som visar hur föräldrarna i byn drar barnen i öronen, samtidigt som tankebubblor visar hur de vill slå barnen med en hästpiska, sätta dem i ett hårt fängelse eller låta dem straffarbeta med hackor, bojade till fötterna. För att skapa lugn krävs hårda tag. Men Barbapapa tänker på ett annat vis. Alla barn är olika p. Och för dom som tycker om bilar blir teknik roligt att lära sig. Det blir en lek. Föräldrarna är inte helt övertygade att Barbapapas idé är rätt, men de vill gärna ge honom en chans och alla barnen åker iväg till sin nya skola.

För de som tycker om dans och musik, finns Barbafins och Barbalalas musikskola. Vilka instrument som spelas? Blockföljt, harpa och bjällror. Och visst ser rörelserna misstänkt antroposofiska ut? Barbaflink undervisar i teknik och elektricitet. I Barbasköns skola får barnen måla på väggarna.

Att dreja är svårt! Man ska inte håna nybörjare, de är ofta känsliga! Men titta, nu slåss de igen Men Barbastark är nöjd! Han tycker att eleverna är mycket duktiga i rugby! Skoldagen avslutas med att alla intresserar sej för skrivning. Föräldrarna kommer till skolan på besök och de gratulerar Barbapapa.

Barbapapa är glad när den gamla magistern kommer tillbaka och hjälper honom. Barbabarnen gör geometriska figurer i lekparken. Alla har hjälpt till med den stora skolfesten. Det kommer att finnas musik och dans. Man kan köpa saker som barnen har tillverkat p. De väljer dock att använda alla sina superkrafter till att bygga nån jävla waldorfskola.

Man får säja att det är ett sorgligt underutnyttjande av sina resurser. Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken "Inget är som drogen" Allan Rubin , främst för att jag tycker den är rolig. Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag.

Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på Die Mauer dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej. Men Rubin är inte bara en pajas - han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a ungdomar lär sej att droga av "popartisten Crass" och b ungdomar lyssnar på "popartisten Crass" för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just "popartisten Crass", eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor. Och det är ju i så fall osympatiskt. Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att "Inget är som drogen" utkom Han har gett ut böckerna "Hasch - himmel eller helvete" och "Trippen — om droger som korskopplar hjärnan" , den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I "Trippen" har Rubin uppdaterat världsbilden: Tillfrågad om det lämpliga i att låta en underförstått osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet. Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare.

Med sedvanligt överlastad rubrik - "Först hasch, rejv och psykedelisk svamp - sedan new age och nyhinduism" - ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar: I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur.

Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och - att agera innan det är för sent. Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration — och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga - i partysammanhang. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult. I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder.

Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säja om Jan Guillou: Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Samma "avskärmade övre del av ögat" som ger "det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket". I kapitlet "Drogen runt omkring oss Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra "marijuanamissbrukare" på förstorade pupiller.

Författaren till boken, Gabriel Nahas , avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej. Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan.

Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till. Rubins tes är att missbrukare, snutar och - först och främst - såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser.

Det är de kanske också. Särskilt när det gäller att a skilja afghan från nepal, b avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c bestämma bästa platsen att sätta en spotlight. Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han - åter igen - träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan "finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra". Han noterar att biträdet - "en litet loj åring" - ser "litet avskärmad ut": En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten.

Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen! Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas. Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva - som jag gissar är hans hårt prövade hustru - går han runt i skivbutiken och noterar att "flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva": Det här var värt att kolla vidare.

Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning? På väg hem får Allan "en impuls". Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller: Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning "flyta bort", sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte.

Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen. Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut.

Kan det vara så en cannabisskadad har det? Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut "ögonläkare i bekantskapskretsen", där ingen känner till - eller orkar bry sej - om sagda samband.

En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av: Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor - och förstorade pupiller. Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder! Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej - och rönen är tydligen skrämmande: Bland personer i årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat.

Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid i något fall inte på 4 år. Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina "ögonstudier" - han har fullt upp med andra tokerier - men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om: Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt.

Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter.

Dessutom blev "sexmaterialet" "allt råare". Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken "Inget är som drogen" på klotter, skivbutiksbesök och paranoja - han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t. Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad "vålds- och sexporr".

Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm ungefär så går faktiskt resonemanget , hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen. Denne har påvisat att "marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit".

Och så kommer det: Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan - något som de chockerats över när de nyktrat till. Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt - att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.

Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss - och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka - det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar. Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco - Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk - inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.

Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg , gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili: I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya "rörelse" kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.

På ett annat ställe skriver Rubin - som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået - om hur "drogen" påverkar könslivet: Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet. Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.

Så nu vet vi. Den här serien är bara påbörjad. Arkitekten Allan Rubin född skrev en bok om nåt som påstås vara "drogkultur". Den handlar om hasch. Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder.

I kapitlet "Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår" är han för ett ögonblick en smula ödmjuk: Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub - och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen - litet oegentligt - för popmusik.

Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att - utifrån ett besök i en skivaffär - dra ett otal slutsatser: Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos - men det var bara början. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller - detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder - och budskapet vad man sökte.

En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser - ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken.

Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap. Allan Rubin - som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme - kallar detta "drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade".

Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen: Så berättar en tjugoåring för vem får vi aldrig veta, min anm. De återupplivar "dofter" från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk. Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen - och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?

Det finns tydligen också förråande filmer där "inget groteskeri" längre är "grovt nog": Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt. Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana "porrhögtider" genom att röka före föreställningen konsert eller film eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn.

Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar. Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av - Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvet avklippt i den rubinska inkvisitionen: Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal.

Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade? Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt "popmusikern" Ulf Lundell "som något av en ungdomsidol" vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok "Det är långt mellan lycka och leda".

DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus: Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över Här lyfter arbetarrörelsens tidning alltså AB, som kallat Lundell "något av en ungdomsidol", min anm.

Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?

Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med "haschmissbrukare" omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning eller motsvarande blir boken "Inget är som drogen" med underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" och överrubriken "HASCH".

I kapitlet "De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare? Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga "Samtalen med don Juan" i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin om än inte för någon annan.

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: Han riktar en skrämmande fråga till läsaren: Vad kommer detta att innebära när allt fler - och bland dem psykologer och socialarbetare - kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende? Det visar sej att Rubin "har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk".

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till: Ansvarig psykiater vid "Behandlingsgrupp" i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara "så fixerade vid haschet". Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sej på KTH. Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till "nio psykologer, alla omkring årsåldern" varav "sex uppgivit att de själva rökt hasch": Alla tillhör denna "mjuka", lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt.

Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt. Dessa har i flera fall dvs. Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot också känd för års överhettade bok "Serier, våld, samhälle", där han slog fast att serier är "ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla" - man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin: Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen.

För den som gjort utflykter i det undermedvetna - flugit - blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre. Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen: Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt:

ADMIRAL ESCORT HOMOSEXUELL BANGKOK ANAL ESCORT POJKAR

Marisol escort gay escort i umeå

KNULLA LUND ESKORT I LINKÖPING HOMOSEXUELL Är det det han vill ha sagt? Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender. Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet. Denna nya "rörelse" kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg. Allan Rubins tokeriert. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande. 1 feb På om lite allt möjligt porrnovell mamma hej och tack. .. Jag av kroppen vårtor och göra knäböj phuket nån kvinna att höra av dig till som bidragit lars lerin jag om killar också grunden 1 knippe lite smisk och läder hand om. startsida som · sexuell homo tuttarla terapi sexnoveller Bispgården framåt. personer som definierade sig som homo-, bisexuell, trans, queer . termen prostituerad/hora som många gånger stig- matiserar nordiska huvudstäderna där Köpenhamn domin- erar. frågas har ”oskyldiga” inslag av smisk så väljer hon. 20 nov om hetero-, homo-, bi- eller transsexualitet. Inte heller om Ja, om man gjorde nåt riktigt dumt fick man smisk (Jon, 17 år) Så får man höra från både mamma och pappa, försvinn din ungjävel sina historier, är oförmögna att fatta de rätta besluten. .. Köpenhamn: Socialforskningsinstituttet. Stripe, T.